Hon är 63 år gammal... men receptionisten trodde att det var hennes dotter som bokat tiden
"Jag har Agneta Holm bokad klockan två — är det din mamma som kommer, eller är tiden till dig?" Tiden var till mig.
Skriven Av Agneta Holm, 63, Karlstad
Det var en fredagseftermiddag i februari, en vanlig klippning inför en bröllopsmiddag jag skulle på i mars.
Jag klev in på salongen i centrala Karlstad där jag gått i flera år.
Receptionisten — en tjej i tjugoårsåldern, ny sedan mitt senaste besök — tittade upp i bokningssystemet med ett osäkert leende.
"Jag har Agneta Holm bokad klockan två. Är det din mamma som kommer, eller är tiden till dig?"
Jag log. "Tiden är till mig. Jag är Agneta."
Hon blinkade till. "Åh — förlåt, jag trodde verkligen att namnet tillhörde någon äldre."
"Hur gammal trodde du att jag var?" frågade jag, road av situationen.
Hon såg genuint besvärad ut. "Fyrtio? Fyrtiofem, kanske."
"Sextiotre," sa jag.
Hon la ner pennan hon höll i. "Det är inte sant."
"Jodå," sa jag och skrattade.
Min ordinarie frisör, som hört hela samtalet, ropade över: "Agneta, du måste berätta för henne vad du gör, för det här är löjligt."
Jag satte mig i stolen med en känsla jag bar med mig hela eftermiddagen.
Hur det började
Jag heter Agneta Holm, 63 år, och bor i Karlstad med min man Sven-Erik.
Vi har fyra barnbarn som vi ser så ofta vi kan, och jag jobbade i över trettio år som undersköterska innan jag gick i pension.
Ett långt yrkesliv med tunga arbetspass tar ut sin tull, och jag hade länge accepterat att min hud såg "sliten" ut som en naturlig följd av det.
Men efter klimakteriet, runt 55, 56 års ålder, blev det tydligt att det var något mer specifikt som hänt.
Huden blev tunnare, nästan genomskinlig kring ögonen.
Rynkorna i pannan djupnade på ett sätt som fick mig att se bekymrad ut även när jag mådde bra.
Det värsta var att barnbarnen ibland frågade om jag var trött, även de dagar jag kände mig full av energi.
Vad jag testat innan
Jag provade Nivea Q10, som lovade "ungdomlig lyster" på förpackningen.
Fungerade som fuktkräm, ingenting mer.
Jag köpte, efter mycket funderande, en La Roche-Posay-serie som en väninna svor vid.
Skön känsla, men ingen märkbar skillnad efter tre månaders användning trots det höga priset.
Och så retinolen: L'Oréal Revitalifts retinolserum på stormarknaden.
Följde anvisningarna noga.
Efter två veckor var huden i pannan och kring munnen så röd och fjällig att Sven-Erik frågade om jag fått ett utslag.
Jag slutade genast.
Vad jag lärde mig av en artikel
Ett halvår senare läste jag en artikel skriven av Dr. Sofia Bergström, legitimerad hudläkare med nitton års erfarenhet inom dermatologi och anti-aging.
Det hon förklarade fick mig att se min egen erfarenhet i ett nytt ljus: de flesta receptfria retinolprodukter är testade och doserade för yngre hud, med en tjock och motståndskraftig barriär.
Efter klimakteriet blir barriären tunnare, och samma koncentration som är helt ofarlig för en yngre användare kan orsaka just den rodnad och flagning jag upplevde.
Dr. Bergström gick igenom märke efter märke. Nivea Q10 — bra grundfuktighet, ingen retinoid-effekt att tala om.
La Roche-Posay — säker och dermatologtestad, men inte byggd för att vända det som redan hänt.
L'Oréal Revitalift — kliniskt aktiv retinol, men okontrollerat doserad för en barriär som redan tunnats ut.
Sedan kom hon till förstaplatsen på sin ranking: Véluriaskin Retinol Cream.
Skillnaden ligger i hur den aktiva ingrediensen frisätts — gradvis och tillsammans med ingredienser som stöttar barriären.
Formeln i sig: en retinoidkomplex — retinol, retinylacetat och retinylpalmitat — som frisätts gradvis, tillsammans med niacinamid, ceramider och hyaluronsyra i samma kräm.
En ärlig, stegvis upptrappning: vecka 1–2 två gånger per vecka, kvällstid, vecka 3–4 öka gradvis om huden mår bra.
Alltid SPF på dagen.
Med en 90 dagars pengarna-tillbaka-garanti, vilket kändes tryggt efter mina tidigare besvikelser.
De första tolv veckorna
Jag beställde samma kväll jag läste klart artikeln.
Första kvällen: ingen sveda, ingen stark doft, bara en kräm som drog in mjukt.
Vecka två: huden i pannan kändes mindre spänd på morgnarna, utan tecken på den flagning jag fruktade.
Vecka fyra: käklinjen kändes fastare, och Sven-Erik frågade om jag "gjort något" utan att jag berättat något.
Vecka åtta: en gammal kollega som jag träffade på stan sa rakt ut: "Agneta, du ser piggare ut än jag sett dig på flera år."
Vecka tolv: mitt äldsta barnbarn sa: "Mormor, din hud ser skön ut. Vad använder du?"
Jag visade henne flaskan, och hon läste ingredienslistan noggrannare än jag förväntat mig av en tonåring.
Tillbaka på salongen
Och sedan, den där fredagen. Receptionisten som trodde tiden tillhörde min mamma.
Rynkorna i pannan är inte helt borta, och jag har accepterat att de hör till mig efter sextiotre år av liv.
Men de är betydligt mjukare, käklinjen har återfått en del av sin fasthet, och jag har slutat höra frågan om jag är trött när jag faktiskt inte är det.
